Kärlek (eller "Vad är kärlek?")

All förfluten grå tid av rädslor och förtvivlan. Nu vet jag varför.
Åh, så tacksam jag är!

Älskade barn.
Du är kärleken som störst.

Jag tror att jag vill ha hundra av dig.

Morgonmys

Vintertorr

Nu har Vilgot varit på sin 2månaders-kontroll på BVC. Allt såg fint ut och han är en så stor och fin pojke, tyckte de. Till och med utslagen såg fina ut, jag har smörjt duktigt.
De har dock inte blivit bättre av mjölkfri kost, utan av hydrokortison och miniderm så nu får jag äntligen återgå till mjölkprodukter. Mycket skönt!

Nu väger gossen 5 och ett halv kilo och är 62 cm lång. Han ler och flörtar hej vilt och varierar till och med sina jollerljud nu. Det är så himla roligt och blir bara roligare för varje dag att vara med honom. Han är så otroligt ljuvlig!

Och veckans bästa: Han tar äntligen nappen! Det är så skönt att ha ytterligare ett sätt att lugna honom på. Och framför allt att Viktor nu lättare kan trösta. Nu när han ändå inte längre vill ha bröstet hela hela tiden passar nappen perfekt när han är sådär sömnig och lite gnällig. Han kommer till ro på ett helt annat sätt.

Vi har nu också sovit borta för första gången vilket gick toppen. I tre dagar har vi nu varit nere i Skåneland hos vänner och familj och haft det riktigt bra. Men borta bra men hemma bäst och igår kom en dödstrött mamma och bebis hem igen.

Och så blev det kallare igen.

Den här vintern verkar inte ha någon ände och det kryper i mitt vintertorra skinn efter lite sol och fågelkvitter. Drömmer om trädgårdsmöbler, surrande flugor, öppna fönster och lätta kläder.
Ge mig nu!!!

Kakmonstret attackerar (eller "Vad jag har ätit idag")

Mjölkfritt.

Det är vad jag äter och det är ungefär lika tråkigt som det låter. Har ätit helt mjölkfritt i en och en halv vecka nu och det hela börjar sätta sig på både psyket och fettvalkarna runt magen.

För jag som är en mjölkproduktsgormet blir liksom aldrig riktigt nöjd efter måltiderna, det är så påtagligt att något verkligen saknas. Allt från det mjölkfria smörgåsmargarinet som sätter sig som en hinna i gommen till lunch till middagsplaneringarna känns liksom grått grått grått. Jag känner verkligen medlidande med de som är mjölkallergiker och som inte har varit det från början. Stackars stackars stackars.

Och vad händer när man inte får äta en viss sak? Jo, man blir extra sugen. Och extra sugen på choklad framför allt (choklad som jag dessutom uteslöt först för att kolla om utslagen berodde på det). Så nu har jag gått igenom hela ICAs sortiment och hittat en hel del mjölkfritt chokladigt godis som jag bara vräker i mig. Kakor, kakor och kakor. Och så mer kakor. För det är kakor som är lättast att få tag i mjölkfritt. Åh, så gott!

Detta mjölkfria galenskap måste upphöra. Jag ber till gudarna om att finaste bebisens utslag inte beror på mjölk. BER!

Jag

Jag måste väl erkänna att bloggeri är bland det mest självcentrerade man kan ägna sig åt. Och varför inte spä på saken en smula extra med att verkligen presentera sig själv. Lite mer ingående då.

Jag är 33 år. Det känns konstigt att skriva det. För jag borde vara ungefär 26. Tycker jag för det känns så. Sist jag kollade var jag i alla fall 27 och jag och min man började planera barn. Och sen när jag tittade efter nästa gång så poff, 33 år. Och september fyller jag dessutom 34.

De sista åren har varit lite dimmiga minst sagt, för det blir nog lätt så när man inte mår riktigt bra. Ofrivillig barnlöshet är sådan. Dimmig. Men så kom Vilgot och vips mår jag så otroligt jäkla toppen. Han är en sjuhelsikes medicin.

Så vem var jag innan dimman och vem är jag nu?
Ja, jag heter fortfarande Jessica och arbetar fortfarande som förskollärare (dock föräldraledig just nu och hela 2011 ut), älskar djur är hemmakär som få. Är lite lat och en riktig gottegris, särskilt eller endast choklad när jag tänker efter (dock gillar jag att motionera och det är väl tur det).

Men vad som egentligen är annorlunda går inte att riktigt sätta fingret på. För jag har förändrats av alla besvikelser och mirakler och bergådalbanor och vem skulle inte göra det?
För både på gott och ont har jag nog blivit en riktig realist. För jag VET nu att saker och ting inte bara drabbar andra. De kan också drabba mig. Jag är nog därför lite mer orolig av mig.
Samtidigt som att alltsammans nog fått mig att älska livet och mig själv lite mer, lite extra. Är nog lite starkare, har lite mer vilja, lite mer bångstyrig och besvärlig. Och lite mer ödmjuk.

Det är svårt att beskriva sig själv i en enda text. På en enda gång. Så jag försöker nog inte mer än så här just nu. Vem jag är i övrigt anser jag bör komma fram lite snuttvis. Text för text. Så som man gör när man lär känna någon i verkligheten, utanför internätet. Vi försöker så.

Lite hjälp

Det finns en överhängande risk att den här bloggen bara kommer att handla om hur fantastiskt lycklig jag är och om hur fin finaste Vilgot är. Gulliga bilder på rader och milslånga bröstmjölksmonologer. Och det må så vara. Men jag kanske inte BARA ska ska skriva om det.


Nej, jag behöver nog lite hjälp tänker jag. Och så hittade jag en liten ämneslista som man kan gå gå efter hos bloggvännen Sara. Jag snor den nästan rakt av faktiskt och jag hoppas att det är ok. Så här ser den ut:


Presentation av mig själv
Min första kärlek
Mina föräldrar
Det här åt jag idag
Vad är kärlek?
Min dag
Min bästa vän
Ett ögonblick
Min tro
Det här har jag på mig idag
Mina syskon
I min handväska
Den här veckan
Det här har jag på mig idag
Mina drömmar
Min första kyss
Mitt favoritämne
Min favoritfödelsedag
Detta ångrar jag
Den här månaden
Ett annat ögonblick
Det här upprör mig
Det här får mig att må bättre
Det här får mig att gråta
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Mina ambitioner

Jag kommer inte att skriva varje dag eller kanske ens följa ordningen slaviskt. Och däremellan kommer jag antagligen att skriva om helt andra saker. Som milslånga bröstmjölksmonologer och strössla rader med gulliga bilder.

Om det där håret

Ja ni förstår säkert vad jag menar. För Vilgot har en riktig lejonman och det får han höra vart vi än går. Supergulligt tycker såklart vi, men även andra verkar vara riktigt betagna i det. Och så får vi massor med frågor. Frågor som om vi också hade sådant hår som bebisar eller om jag haft mycket halsbränna under graviditeten. Och nu även en fråga på bloggen:

H frågade:

Åt du kosttillskott som är bra för hår och naglar när du var gravid? Eftersom han har så mysigt hår.

Nej det gjorde jag inte. Däremot åt jag "Mitt val kvinna" både före och under hela graviditeten om det nu kan ha hjälpt det där Vilgothåret på traven. Annars tror jag nog att det kan vara ärftligt då både jag och Viktor haft hår som bebisar.

Och halsbränna hade jag under graviditeten men jag vet inte om det var så otroligt mycket.

Det var det om det.

Det ondgoda

Idag var vi på BVC för vägning och mätning. Vilgot väger nu 5300 och är 61 cm lång. Stora killen har gått upp hela 1 kg sedan han föddes för 7 och en halv vecka sedan. Mina såriga bröstvårtor hälsar att det är bra jobbat av både honom och av mig.

Ja, jag har nu lagt amningsnappen helt åt sidan och försöker stå ut med att det gör ont tills det helt ekelt går över av sig själv. Utan amingsnappen blir killen nämligen fortare färdig har jag märkt och får antagligen i sig mer mat. Så jag kan nog stå ut med det ondgoda lite till. Och hoppas på att det onda i det ondgoda snart är historia.

Och för att spä på självplågeriet ytterligare har jag ju nu bytt till helt mjölkfri kost. Vilgot har ju utslag över ansiktet, axlarna och halsen. Någon kombo av hormonplitor och andra utslag/eksem som vi inte vet vad de beror på. Var hos doktorn i förra veckan och tog blodprov, men det visade inte på någon allergi alls. Men doktorn sa att jag ändå kunde prova mjölkfritt i några veckor för att se om det finns någon liten intollerans. Så det gör jag nu. Och det är skittråkigt men vad gör man inte för sitt hjärtegryn.

Hjärtegrynet som nu i dagarna upptäckte sin högerhand och nu inte kan sluta titta på den.
Hjärtegrynets mamma är fruktansvärt stolt och lycklig.

Den där snitsen

Jo, det var ju det där med snitsen. Vi börjar få in den nu.

Vilgot som tidigare sovit på tok för lite för en liten nyföding börjar också sova lite mer. Skönt för både honom och för mig. Amningen fungerar rätt så bra nu, även utan amningsnapp, och Vilgot har fått hjälp med sina utslag som han fått i ansiktet under de senaste veckorna. Jag provar mjölkfri kost just nu och smörjer fina bebisen med hydrokortison under en kort period. Vi får se hur det går med den saken, men just nu mår vi båda två jättebra. Förhoppningsvis är det ingen allergi heller, och jag kan återgå till vanlig mat om några veckor.

Min älskade pojke kan så mycket nu att jag blir tårögd flera gånger om dagen. Han kan le, jollra och se riktigt bra. Dessutom har han börjat rikta händerna mot det han tittar på och en och en annan gång faktiskt fått tag i det med handen. Det stämmer det som andra föräldrar säger att det går så fort så fort att man blir både stolt och lite sorgsen på en och samma gång. Stolt över att mitt fina fina barn kan så mycket och lite sorgsen över att han i denna takten snart lär vara en finnig femtonåring med moppe.

Att hinna

Fråga: Hur hinner man med att blogga när man har en 6 veckor gammal bebis?
Svar: Det gör man inte.

Just nu sover skrutten och jag hinner skriva några rader. Men oj oj, nu vaknar han. Hej och hejdå!

Tappat huvud

Det är ju så att man tappar huvudet lite grann när man blir mamma. Eller så är det så att det finns så sjukt mycket nytt att tänka på att vissa saker helt enkelt inte får plats.

Idag har jag och Vilgot varit inne i Kungsbacka och handlat fel amningsnappar på Babyproffsen. Ja, just det. Jag baxade in vagn, babyskydd, bebis, skötväska och mig själv i vår lilla Polo och åkte iväg. Och efter allt detta så köper jag FEL storlek på nappen. Så dumt, eftersom jag egentligen mycket väl vet vilken jag ska ha.

Men den lilla utflykten blev inte helt meningslös eftersom vi även kom hem med en fin barvagnsleksak och lite barnböcker.

Ja, jag använder amningsnapp. Eller rättare sagt jag använder både napp och utan napp. Får så jäkla ont i brösten annars att det verkligen inte går att amma. Har ingen aning om varför jag får så ont men tycker hur som helst att det är rena himmelriket att amningsnappen är uppfunnen. Men det är lite joxigt för napparna måste kokas lite då och då, vilket egentligen är själva orsaken till varför jag var tvungen att köpa nya idag. Jag råkade koka dem lite för länge förra gången och två av tre blev totalförstörda.

Tappat huvudet som sagt...