söndag 26 oktober 2014

En resa

Jag sitter i min fåtölj framför fönstret och tittar ut över skogen. Det är mulet och rått där utanför, men i min filt är det skönt  och mysigt. Alla mina tre pojkar (mannen, sonen och hunden) har somnat i soffan strax bakom mig och snusar gott. Det är tyst. Bara tvättmaskinen hörs från tvättstugan bakom stängd dörr. 

Mitt liv är perfekt. Min familj likaså. Så många drömmar som gått i uppfyllelse och så mycket lycka som ryms i mitt hjärta hade jag knappast vågat hoppas på för fem år sedan. 

För fem år sedan var jag ofrivilligt barnlös med många otursamma behandlingar i ryggsäcken. Ett missfall i vecka 11 och i en djup och långvarig depression. En depression som jag vägrade medicinera då jag egentligen visste att dess enda botemedel, ett barn, då förmodligen hade gått mig förlorat. Jag och min man gled längre och längre bort från varandra då vi hade svårt att gemensamt hantera våra förlorade slag. Min tillvaro befann sig i totalt mörker.

Vi hade beslutat oss för att ge upp ivf och satte in vårt allra sista embryo. Jag blev gravid. Med misstänksamhet och ångest levde jag i nio månader med ett barn i magen som jag inte trodde att jag skulle få behålla. Jag var så bergsäker på att något hemskt skulle hända bebisen. 

23 december kl 8.49 kom vår Vilgot till världen och jag fick höra hans skrik. Känna hans varma levande kropp i min famn och få uppleva att bli mamma. I just den sekunden blev världen ljus igen och min ångest och depression flög sin kos. I den sekunden. 

Jag är lyckligt lottad och mamma till Vilgot, snart fyra år. Jag har vunnit högsta vinsten. Ett syskon hade varit så välkommet, så underbart välkommet. Men. Jag har redan vunnit högsta vinsten. 

I vinter kommer vi ta ett beslut om att gå vidare med donatorinsemination eller låta vår familj förbli som den är nu. Ett viktigt beslut som inte låter skynda på sig. Som måste få växa fram. Jag är nu 37 år och har under större delen av mitt vuxna liv kämpat för att få barn. Kämpat så hårt och innerligt. Är det dags att göra annat? Eller ta vara på de få möjligheter som finns kvar?

Hur som helst kommer det att bli bra. 


onsdag 22 oktober 2014

Märkliga veckor

Det har varit tvära kast här hemma då min blödning efter ivfen inte slutade och jag var tvungen att göra nya graviditetstest. De var positiva och vi började hoppas lite grann igen. Doktorn ville dock vänta med ett ultraljud och vi gick därför i nästan två veckor och funderade över märkligheterna här hemma, pendlade mellan hopp och förtvivlan och stod ut. Jag blödde nästan konstant hela tiden, ibland mer och ibland mindre, så vi var väldigt misstänksamma. När vi sedan fick göra ultraljudet i vad som skulle varit åttonde graviditetsveckan såg doktorn ingen graviditet mer. Vi har alltså fått ett missfall. Tröttheten som följde har varit nästan förlamande men vi börjar sakta hämta oss igen. 

Höstlöven börjar falla och mörkret kryper sig på så sakteliga. På söndag ställer vi om till vintertid. Jag längtar så efter julen nu, min favorithögtid. Några veckor till bara, sedan får vi njuta av den! :)

torsdag 2 oktober 2014

Livet fortsätter

Det har varit tunga dagar hos oss då vår sista ivf misslyckats. Jag har varit riktigt, riktigt besviken och ledsen och det hela får nu långsamt sjunka in och accepteras. 

Livet fortsätter som förälder till världens finaste Vilgot och vi är trots allt som hänt det senaste väldigt lyckliga och tillfreds. Det som mest känns tråkigt är frustrationen över att inte själv kunna bestämma över vår familj och vår framtid. 

Snart är helgen här och vi ska få var tillsammans och mysa. Åka på skördemarknad och gå långa höstpromenader. Laga god mat. Det blir bra det.